Ni som är Facebook-medlemmar kan nu spana in bilder från vår premiär genom att klicka här. Ni övriga får ge er till tåls några timmar till, det kommer en fullödig redogörelse här på bloggen snarast.

Mvh,
Martin & Daniel

Ikväll (fredag den 30 januari) bjuder Club Nuggets in till premiär på bakfickan till Söders Hjärta i Stockholm. Skivspelarna vevas igång klockan 22. Vi ses där!

Svenska Dagbladet tipsar idag om oss i sin klubbspalt i Kultur-delen. Tack för det, snälla SvD.

Club Nuggets uppmärksammas idag av klubbredaktören Devi Brunson i DN På Stan. Mycket roligt. Ursäkta den motbjudande bildkvaliteten (min undermåliga LG-telefon är dessvärre den enda kamera som finns tillgänglig här och nu), men vill ni läsa texten surfar ni hit. Eller springer ut och köper tidningen.

Johnny Darrell

Född 1940 i Hopewell, Alabama. Flyttade till Nashville för att driva ett hotell i hotellkedjan Holiday Inn. Här skaffade han en del kontakter inom musikbranschen, bland andra Bobby Bare och United Artists producenten Kelso Herston. Darrel skrev på för UA som 1965 släppte hans första singel "Green Green Grass of Home".

Jag blev tipsad om att skaffa denna fantastiska samling och så lär det bli.

Johnny Darrell: "With Pen in Hand"

Ärade klubbgäster,

Vi skulle vilja understryka vikten av att komma i tid på fredag. "Fint folk kommer alltid sent" brukar det visserligen heta - och ni är ju himla fina allihop - men den regeln gäller inte på Nuggets. Kom i tid alltså. Helst redan klockan 21, för att vara på den säkra sidan. Vi vill inte slå oss för bröstet och påpeka att det kommer bli fullt, ty det vore förstås lite förmätet att få för sig att så mycket folk skulle bry sig om vår arma klubb, men faktum är att Hjärtats Bar säkerligen kommer ha även besökare som går dit utan att ens veta om att Nuggets bjuckar till premiär. Dessutom har vi via ryktesvägen fått veta att inte mindre än tre gäster ämnar fira sina respektive födelsedagar på Hjärtat med start klockan 19.

Ja, det om detta. Ni är säkert vana vid klubblivet i Stockholm, så det kommer troligen inte som någon nyhet.

Väl mött på fredag!

Mvh,
Daniel & Martin

De kommande två veckorna bjuder på fler countryhöjdpunkter i Stockholm än en viss klubbs premiär. En vi inte tänker missa är exempelvis att Justin Townes Earle besöker Kägelbanan/Södra Teatern i Stockholm den 12 februari. Killen är son till Steve Earle samt döpt efter Townes Van Zandt, och den musik han skapar är ett hopkok av innerlig folk, ruffig blues och snygg americana. Lyssna här och köp biljetter här.

Jim Ford: "To make my life beautiful"
En enorm låt från vad som möjligen var den bästa artist som någonsin fötts i Kentucky. Har ni inte koll på Jim Ford är det hög tid att förkovra er, börja exempelvis här.

Okej, people. Det är mindre än en vecka till Club Nuggets premiär, och vi känner oss tvingade att upprepa några väl valda ord från Waylon "Kungen" Jennings:

"This is no dress rehearsal. We are professionals, and this is the big time."

Bob Dylan hade den goda smaken att spela denna fina klassiker i radioprogrammet "Theme Time Radio Hour" vid något tillfälle. Här framförd av swamppoplegenden Clint West. Mycket bra!

Clint West: "Big blue diamonds"

Elvis Presley: "Walk a mile in my shoes"
Joe South från Atlanta, Georgia hade i sin karriärs startskede 1968 själv en hit med låten "Games people play". Den låten tolkades sedan av så vitt skilda akter som Petula Clark, Jerry Lee Lewis, Tesla (!), The Georgia Satellites, Dolly Parton och DJ Bobo. Mest känd på senare år har den kanske blivit i den vämjeliga reggaeversion som bandet Inner Circle lanserade på 90-talet. South ligger även bakom låtar som "Hush" (som Deep Purple spelade in) och "Rose garden" (som spelades in av Lynn Anderson 1970 och blev en odödlig countryklassiker), men dessa bleknar ändå i jämförelse med "Games people play". I en av sina Las Vegas-shower inkluderade sedan Elvis Presley en egen tolkning av en South-låt, "Walk a mile in my shoes". Det blev den låtens mest berömda version.



Christian Kjellvander: "When the mourning comes" (Bilversionen)
Visst, Kjellvander ligger möjligen utanför ramarna för den musik Club Nuggets är inriktad på, men faktum kvarstår; svensk altcountry blir inte bättre än så här. Låten figurerar på hans senaste album "I saw her from here/I saw here from her" (2007), men är allra bäst i denna version. Christian var på väg till studion när bilen bröt ihop i höjd med Bellinga Slott nordväst om Ystad. I stället för att få panik och ringa efter reparatörer plockade Christian då fram sin banjo, filmade med sin mobiltelefon och passade på att spela in en högst unik, personlig och enormt bra version av låten. Senare samma dag - det här måste varit i slutet av juli 2007 - spelade han in studioversionen som finns på albumet.



Patsy Cline: "Walkin' after midnight"
Dolly Parton, Loretta Lynn, Lynn Anderson, Tammy Wynette... Countrymusiken har alltid varit en musikstil där även kvinnorna tillåts glänsa samt vara tuffa. En av de kyligaste är Patsy Cline från Winchester, Virginia, som föddes 1932 och dog 1963. Hon började lira piano redan vid åtta års ålder och när hon bara var 16 år gammal blev hon inbjuden av Wally Fowler vid Grand Ole Opry i Nashville att komma dit och provsjunga för några skivbolag. Hon återvände dock hem till Winchester eftersom hon själv ansåg att hon var för ung (hur många lovande artister gör det nu för tiden?). 1957 deltog hon i det populära tv-programmet "Arthur Godfrey Talent Scout" där hon framförde "Walkin' after midnight" av Alan Block och Don Hecht. Det blev succé. Den singel som strax därefter gavs ut av Decca Records skeppades på kort tid i över en miljon exemplar. Klippet nedan är inte från det ursprungliga tv-programmet, utan från showen "Ranch party" med Tex Ritter som värd (det är han som presenterar Cline i början), men vi får ändå en bra bild av hur det lät när en av countryhistoriens tuffaste brudar tog det amerikanska folket med storm:

Mac Rebennack (Dr. John, the Night Tripper).
Född 1940 och debuterade 1968 med Gris Gris. En banbrytande skiva fullspäckad med musikaliska och kulturella influenser från hans hemstad New Orleans.

Men låten i videoklippet nedan kommer från hans fjärde skiva från 1971, The Sun, Moon & Herbs. Plattan var tänkt (i alla fall av Mac) att bli ett större projekt bestående av tre stycken helt olika skivor. Sun för morgonen, Herbs för senare på dagen och Moon för natten. Skivan är inspelad i Trident Studios, London och medverkar gör bland andra Mick Jagger och Eric Clapton. Det är mycket dimmigt och fruktansvärt bra.

Dr. John: "Zu Zu Mamou"

Nu börjar nedräkningen på allvar till Club Nuggets premiär. I dag är det elva dagar kvar tills vi intar Hjärtats Bar på Bellmansgatan 22 i Stockholm (läs mer här), och här kommer tre ytterligare låtar som höjer din hjärtpuls. Mycket nöje.

Gram Parsons & Emmylou Harris: "A song for you"
Oerhört vacker sång som används som öppning i den Gandulf Hennig-regisserade Parsons-dokumentären "Fallen angel" från 2006. Klippet innehåller även en kort intervjusnutt där Gram - som i låten backas upp av sidekicken Emmylou Harris - förklarar textens innebörd. Kan varmt rekommendera DVD-släppet av nämnda dokumentär, en hjärteslitande närbild av "the Grievous Angel" och den oförglömliga musik han skapade.



Bobby Goldsboro: "Muddy Mississippi line"
Bobby Goldsboro lirade gitarr med Roy Orbison mellan 1962 och 1964 och gav sig därefter ut på en solokarriär. Han fick snart sin första topp tio-hit med "See the funny little clown", och skulle under resten av karriären få in elva låtar på popens "40 i topp" i USA samt tolv låtar på countrylistan. 1968 kom den största framgången, då med Bobby Russells tragiska "Honey". Året efter släpptes "Muddy Mississippi line", en charmig popcountrylåt som nedan framförs i tv-programmet "Jimmy Durante presents the Lennon Sisters". En rolig anekdot om Goldsboro är att han 1971 hamnade mitt i ett kapningsdrama. Ett plan han färdades på kapades och flögs till Cuba, men Goldsboro hävdade i intervjuer därefter att passagerarna (inklusive han själv) bjöds på frukost och blev väldigt trevligt bemötta och behandlade av kaparna. På senare år har han gjort sig ett namn som soundtrackkompositör, bland annat genom ledmotivet till den populära, amerikanska komediserien "Evening shade" som hade Burt Reynolds i huvudrollen och sändes mellan 1990 och 1994. Notera förresten den påtagliga likheten med Mr. Spock.



Moe Bandy & Joe Stampley: "Just good ol' boys"
Trots att Moe Bandy hade några grymma hits under sjuttiotalet fick han aldrig något vidare genomslag, åtminstone inte på vår sida om Atlanten. Största framgången kom 1979 i "I cheated me right out of you" (etta på countrylistan) och samma år spelade han även in "Just good ol' boys" tillsammans med vännen och countrykollegan Joe Stampley (ett resultat av att de båda turnerat i Europa tillsammans). Låten ska emellertid inte förväxlas med Waylon Jennings ledmotiv till hillbillykomedin "Dukes of Hazzard" (även den lanserad 1979). Hyfsat dekadent text på denna låt: "Well, I've been kicked out of might near every bar in town. I've been locked up for drivin' 120 through town. Been shot and cut with a knife, for messin' round with another man's wife. But other than that we ain't nothing but good ol' boys." Och nästa strof: "Threw my boss out the window and got fired from my last job. Hot wired a city truck and turned it over in the Mayor's yard. Well, I beat my brother-in-law half to death and I lost 20 bucks on his football bet. Other than that, we ain't nothing but good ol' boys."

Inspirerad av Lennart Perssons musikval i Nyhetsmorgon Lördag idag.

Big Mama Thornton ft. Buddy Guy: "Hound dog"



Jackie DeShannon: "When you walk in the room"

Det blir en "City of New Orleans"-special idag. Låten skrevs av folksångaren Steve Goodman från Chicago och blev en stor hit för Arlo Guthrie 1972. Här bjuder vi på tre oförglömliga versioner av denna fulländade countrylåt.

Johnny Cash
Cash hade i skarven mellan 60- och 70-talen blivit fri från knarket, och visst kan man tycka både det ena och det andra om hans karriärval därefter. Hybris, någon? Men sedan hade han också sin absoluta storhetsperiod under de här åren, inte minst tack vare succéprogrammet "The Johnny Cash show" som sändes av ABC i 58 avsnitt på bästa sändningstid. "Ridin' the rails" kom å sin sida några år senare, och är något så bisarrt som en tv-dokumentär om tågtrafiken i USA. Rent musikaliskt är filmen emellertid fantastisk (köp DVD:n!), inte minst när han tolkar The Band-klassikern "The night they drove old Dixie down". Eller som här, när han sjunger "City of New Orleans" samtidigt som han strosar genom en passagerarvagn:



Steve Goodman & Bobby Bare
En kommentar på Youtube gör gällande att låtens upphovsman när denna version spelades in var 35 år gammal. Året är i så fall 1983, och det skulle innebära att Goodman har drygt ett år kvar i livet. Han ser i klippet mer än lovligt kuslig ut på grund av den leukemi som sakta håller på att äta upp honom inifrån. Only the good die young, som bekant. Det är dessutom rörande hur känslosamt den annars relativt burduse Bobby Bare pratar till Goodman innan låten startar. Som om han visste att det här skulle bli ett av Goodmans allra sista tv-framträdanden. Ett historiskt möte mellan två giganter.



Jerry Reed
Snackar vi "City of New Orleans" går det emellertid inte att komma runt Jerry Reed, vilket också är anledningen att vi återkommer till denne "hairy-legged guitar picker" (som programledaren säger i sin påannonsering). Året är 1977. Jag kan lyssna hur många gånger som helst utan att tröttna. Att Reed ser ut som själva urtypen av råbarkat, amerikanskt "bad-ass" där han sitter och lättjefullt plockar på sin gura gör ju inte saken sämre. Låten hittar ni för övrigt på albumet "Mind your love" från 1975. Finns på The Crooner's Corner.

Nat Hall & The Mellow 3: "Broken-hearted clown"



Ike & Tina Turner: "Nutbush city limits"



Jimmy Castor Bunch: "Troglodyte"

Från och med nu kommer vi med hyfsad regelbundenhet att släppa egna playlists till Spotify. Vi kallar dessa "Club Nuggets Essentials" och den första i serien innehåller merparten av den musik vi hittills presenterat här på bloggen. 19 country- och soullåtar som får hjärtat att slå några extra slag och din vardag att kännas lite enklare. Att få in denna dessa låtar i din Spotify-installation är enkelt. Klicka bara på följande länk och bekräfta att du har ett Spotify-konto så dyker låtarna upp i din programvy:
http://open.spotify.com/user/bingo_bratt/playlist/50hxLDXcvkBlkAgfyIdux0

Har du inte skaffat Spotify ännu är det således på tiden. Se till att bli inbjuden av någon du känner, eller gå själv in på spotify.com och teckna upp dig på en månads provprenumeration. Det kostar bara 99 bagis och är värt varenda öre. Framöver är möjligheterna oändliga, exempelvis kan man tänka sig att vi lägger in playlists på Spotify över de låtar vi spelar under varje klubbkväll.

Jerry Reed: "Amos Moses"
Reed blev möjligen mest känd för att ha skrivit och spelat in soundtracket till de två första rullarna i "Smokey and the bandit"-serien (eller "Nu blåser vi snuten" som den fick heta i Sverige). Han spelade även rollfiguren Snowman. Men hans övriga katalog är precis lika bra, om inte bättre. Hälsa på hos The Crooner's Corner för att botanisera vidare. Allra hårdast och bäst var Reed i denna klassiker, "Amos Moses", som svänger så man blir sjösjuk. Han dog i augusti 2008, 71 år gammal.



Lee Hazlewood & Nancy Sinatra: "Jackson"
Ursprungligen skrevs den av Jerry Lieber och Billy Edd Wheeler och mest berömd är givetvis den version som Johnny Cash och June Carter spelade in. Tuffast låter den emellertid med Lee och Nancy som spelade in låten till soundtracket för filmen "You only live twice" och sedan inkluderade den på samlingen "Fairytales & fantasties - The best of Nancy & Lee".



Johnny Cash & David Allan Coe: "Cocaine Carolina"
En av de mer obskyra låtarna i Cashs digra katalog. "John R. Cash" heter plattan som släpptes 1975 och innehöll denna låt som samskrevs med countryhistoriens kanske störste outlaw, David Allan Coe, som även bidrog med körsång i refrängerna. Svinbra, så klart.

"That good ole Nashville music" var ett amerikanskt tv-program som sändes mellan 1970 och 1985. Från det programmets digra arkiv kommer här två godbitar som man kan hitta via Youtube.

Dave Dudley: "Truck drivin' son of a gun" (Programledare i just detta avsnitt är Charlie Louvin, en av de beryktade Louvin Brothers)



Mel Street: "If I had a cheatin' heart" (Otroligt bra. Ett av de få tv-framträdanden han gjorde innan han, till följd av depression och alkoholism, tog sitt eget liv i oktober 1978)

The Soul Clan: På initiativ av Don Covay startades denna supergrupp i slutet av 60-talet. Då bestod gruppen av Solomon Burke, Arthur Conley, Don Convay, Ben E. King och Joe Tex. Arthur Conley ersattes senare av Wilson Pickett när bandet återförendades 1980. Givetvis låter det precis så bra som man förväntar sig att det skall göra.

A) "Soul meeting"
http://www.youtube.com/watch?v=IWrbsclgxkU

B) "That's how it feels"
http://www.youtube.com/watch?v=IK_6MQGkRlU

Vänner!

Som ni märker svämmar denna blogg över av musik. Det är så vi vill ha det och så det kommer att förbli, helt enkelt eftersom det är vår stora kärlek till musiken som fått oss att dra igång Club Nuggets. Ta er tid att lyssna på Youtube-klippen, de är väldigt varsamt utvalda.

Hoppas för övrigt att ni är lika peppade inför premiären som vi är.

Linda Ronstadt: "Blue bayou"



Hank Williams: "Cold cold heart" och "I can't help it (if I'm still in love with you)" (den sistnämnda i en fantastisk duett med Anita Carter)



The Everly Brothers: "Mama tried"

Swamp Dogg: "In my resume"

...Myspace. Gå in där, adda oss som vän och sprid ordet!

Inom kort släpper Club Nuggets sin första Spotify-playlist - "Club Nuggets Essentials #1" - där ni kommer att finna merparten av musiken vi hittills lagt upp här på bloggen. Stay tuned!

Här är ytterligare tre fantastiska låtar.

Ivory Joe Hunter: "Since I met you baby"



Clifford Curry: "She shot a hole in my soul"



John Mayall & The Bluesbreakers: "Crawling up a hill"

Rockabilly-pianisten och Country soul-artisten Al Downing föddes i Lenapah, Oklahoma 1940. Han började sin karriär som pianist och sångare i Bobby Poe and The Poe Kats som backade Wanda Jackson. Warner Brothers signade Al efter en framgångsrik duett med Little Esther Phillips. Han blev invald i Rockabilly Hall of Fame och nominerades till Best New Artist av Academy of Country Music. Al avled 4 juli 2005 och blev 65 år.

Detta är definitivt ett måste att kolla upp! Country soul när den är som bäst.
Lyssna på otroligt sköna "Touch Me" nedan.

Han må se ut som countryns svar på Christer Pettersson. Det är som om hans ansikte huggts i sten. Och han har periodvis betett sig likadant. Johnny Paycheck är obestridligen en av countrymusikens allra största "bad boys" och i vissa stunder har hans framträdanden varit rent pinsamma, som i denna liveversion av Merle Haggards "Okie from Muskogee" där han lallar runt mellan Haggard själv och Willie Nelson och beter sig som vilken svensk parkbänksalkis som helst. Men jisses, rent musikaliskt visste Paycheck (som dog i februari 2003) definitivt vad han sysslade med. Varför inte ägna kvällen av denna första dag under 2009 åt att botanisera i det Paycheck-överflöd som finns att ladda hem på The Crooner's Corner? Alla hans tidiga album finns där, från debuten "At Carnegie Hall" (1966) via de ljuvliga coverversionerna på "Country soul" (1967) till den hårdkokta flåbusecountryn på album som "11 months and 29 days" (1976), "Take this job and shove it" (1977) och "Armed and crazy" från 1978. Upptäck!

Här är en av hans finaste stunder, en tillbakalutad och skönt nonchalant ballad vid namn "The outlaw's prayer":